I'm not perfect, but i'm pretty damn close.

Hejhej, Nu är kl halv två och jag vaknade för ett litet tag sen. Så just nu sitter jag och väntar på att min plupp ska komma hem så jag slipper ligga här och göra ingenting. De vart ingen träning igår så vi skulle ta de idag men de blir nog inte så pga att jag har väldigt ont i huvet.
Snart ska jag väll ringa till Bengan eller nått som jag sa att jag skulle. Vad som händer idag vet jag icke faktiskt, ska kanske följa med och hälsa på Robins bror om jag vågar annars har jag inga planer.
Jag har även hittat en blogg som jag tycker är otroligt bra, 15 årig tjej, tvillingmamma! Otroligt bra blogg om jag ska vara ärlig och jag är otroligt avundsjuk eftersom hon har två små bebisar och hon verkar leva ett lyckligt liv. I ett av inläggen stod de såhär :
Jag tänker på saker som gör mig otroligt ledsen. Jag vill inte tänka på det eller prata om det. Jag väljer att skriva det för att minnas. Jag ville aldrig bli en ung mamma. Jag ville inte ha barn vid 15 års ålder. Jag ville inte. Jag ville inte sluta skolan. Jag ville inte ha barn innan jag var 26 år. Varför behöll jag då mina barn? Egentligen? Jag kände ett ansvar skölja över mig. Jag ville ta det ansvaret samtidigt som jag såg mina drömmar försvinna längre bort. Dom finns kvar. Jag kommer lyckas nå mina drömmar, mina mål. Det är inget snack om saken... men allt blir så mycket jobbigare för mig. Jag kommer sitta där och gråta och tycka synd om mig för en liten sekund. Man får vara egoistisk en sekund. Jag vet vilket ansvar jag har tagit på mig och jag hoppas att andra unga tjejer vet vad dom gör. Det är ett stort ansvar. Barn är gulliga för det mesta men inte alltid. Självklart ångrar jag aldrig att jag behöll mina barn. Jag vill nu! Jag älskar mina barn redan fast dom bara ligger där inne och snurrar runt xD. Jag är så glad. Min älskade Hampus ska bli pappa åt mina barn och han kommer vara den bästa pappan för dom små. Våra barn. Jag hoppas ni inte tror att det jag skriver nu kommer påverka något. Jag är jätte lycklig. Jag tar ingenting för givet och det är jag glad för. Jag är beredd på att sitta där och tycka synd om mig, gråta tills mina ögon är röda och snyfta som en barnunge. Jag är beredd oavsett om Hampus kommer trösta mig eller inte. Beredd på att vara ensam. Ingen kan någonsin trycka ner mig för det. Jag ska fan få sitta där och snyfta ett litet tag. Jag kommer inte vara en dålig mamma för det. Jag är så himla lycklig. Men det är inte lätt.

Bloggen är läsvärld så läs den om ni tyckte den verkade lite intresant för de tycker jag och kommer läsa den dagligen! http://ellamarie.blogg.se
Puss